KAMPEN FÖR ASSISTANSEN

23-Jan-2019

Det är nu två veckor sedan LSS-utredningen skakade funktionshindervärlden. En utredning som redan från början väkt många känslor, varit grunden för många debattartiklar och säkerligen kostat staten pengar. Denna utredning kommer med stor sannolikhet hamna i papperskorgen.  

 

Med tanke på detta kan man undra om utredningen är helt värdelöst! Om jag hade ställt frågan till de dussintals personer som samlats i Immanuelkyrkan i Stockholm den 14 januari så hade svaret varit inget annat än en starkt JA!

 

Med anledning av LSS-utredningen ordnade flera aktörer en hel dag med föreläsningar och dylikt.  Dagen började med att Adolf Ratzka berättade vad reformen har betytt för personer med svåra funktionsnedsättningar. Vid sin sida hade han Bengt Westerberg som berättade hur reformen kom till samt hur viktigt den är. Som vanligt betonade Westerberg att personlig assistans är det mest konstadseffektiva alternativet. Ratzka påpekade att utan personlig assistans skulle han inte vilja leva.

 

Ratzka är inte ensam om att tänka så. För många av  oss är assistansen en  livlina. Utan den skulle vi bli alltmer isolerade. Den senaste tiden har det kommit artiklar där skribenten ifrågasätter betydelsen av ”leva som andra”. Att leva som andra för mig är att kunna duscha, äta och gå på toaletten när jag vill och behöver. Jag ska kunna gå ut när jag vill var jag vill. Att kunna jobba, studera och resa eller gå på bio med kompisar. Funktionhindret ska inte hindra mig från att vara delaktig i samhället.

 

När Anna Barsk Holmbom gick igenom vad utredningens förslag skulle innebära blev framtiden alltmer mörkare. Utredningen innehåller förslag som skulle många som idag lever med assistans i princip frihetsberövas. Att ”leva som andra” skulle vara nästintill omöjligt. I utredningen föreslås att:

 

  • Staten ska ta hela ansvaret för personlig assistans, oavsett om grundläggandebehoven passerar 20h/v eller inte
  •  Personlig assistans för barn under 16 år ersätts av insatsen personligt stöd till barn, med kommunen som huvudman.
  • Personer över 16 år som har personlig assistans för psykisk funktionsnedsättning ska i stället styras över till insatsen förebyggande   pedagogiskt stöd. Även denna insats ska ha kommunen som huvudman.
  • Utredningen bedömer att förslagen kommer att ge fler personer än i dag assistansersättning eftersom ett antal som nu har kommunalt beviljad assistans tillkommer.
  •  Ett lägre belopp, enligt förslaget 6,5 procent lägre, för brukare som delar hushåll med sin assistent.
  •  Alla som har personlig assistans ska beviljas 15 timmar i veckan för andra personliga behov. Den som vill ha mer tid får ansöka om det.

Flera av ovanstående punkterna strider mot intentionerna i LSS. Personlig assistans ger oss funktionshindrade den frihet som ingen annan insats kan ge. Bara att kunna välja vem som utför uppdraget ger mig makten över mitt liv. Jag kan tänka mig att många föräldrar väljer just personlig assistans för att insatsen ger utrymme för valfrihet. Funkar inte personalen, ger utförararen låg kvalitet kan man byta de. Det är behoven som ligger i fokus, inte kommunens tillgångar.

 

Om nu kommunen ska vara den som ger insatsen hamnar vi i samma läge som många är idag med andra insatser inom LSS. Många av dessa insatser som idag kommunerna har ansvar för fungerar väldigt dålig. Om man nu lägger även ansvaret av ”insatsen personligt stöd till barn” och  ”förebyggande pedagogiskt stöd ”på kommuner kommer man begränsa personer som ska ha dessa insatser. Valfriheten kommer inte vara densamma, inte heller friheten att leva som andra. Rättssäkerheten skulle bli sämre eftersom kommuner får göra hur de vill.

 

Att utredaren lägger fram dessa förslag kan inte ses som något annat än försök till att minska statens kostnader. Något som har genomsyrat utredningens direktiv. Läser man utredningen står det också klart att man endast vill låta de som själv kan arbetsleda kunna få assistans. Andra grupper ska tvingas i ett institutionsliknande system. Något som inte får hända.

 

Personer som samlats i Immanuelkyrkan den 14 januari vet mycket väl hur det är att hamna i institutionsliknande system. Föräldrar till barn med  speciella behov vill inte lämna sina barns öde i kommunernas händer.

 

Dagen avslutades med en debattpanel med socialutskottet. Det var vid denna debatt som framtiden började ljusna. Samtliga partier tyckte att hela, eller största delen av utredningen skulle hamna i papperskorgen. Mikael Dahlqvist (S) tyckte att vissa förslag ändå var bra och att den kan användas till underlag till lagändringar. Exakt vilka delar det skulle vara kunde han inte svara på. Bengt Eliasson (L) poängterade att LSS och den personlig assistansen ska utvecklas, inte avvecklas. Något som alla höll med.

 

När vi lämnade  Immanuelkyrkan var regeringens öde fortfarande ovisst. Nu när alla kort ligger  på bordet vet vi att en av kraven på L:S och C:s långa lista är att assistansen ska återställas till tiden innan besparingarna startades. En ny utredning ska göras där besparingar inte är utgångspunkten. Något som välkomnas från funktionshinderrörelsen.

//Maral

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Donec accumsan, tellus posuere sodales rhoncus, nulla nulla dignissim leo, ac consectetur elit mauris quis leo. Phasellus odio orci, ultricies sit amet tristique ac, varius at nisi. Vivamus eros massa, aliquet at sem ut, placerat interdum elit. Vivamus nisi augue, auctor eget malesuada vel, pulvinar eget orci. Quisque sit amet posuere augue. Aenean sodales augue non aliquam molestie. Nunc feugiat aliquam orci a aliquet. Aenean fermentum enim a luctus posuere. Mauris elementum facilisis urna, a adipiscing tortor congue vel. Nullam facilisis ultrices quam. Donec nunc orci, ullamcorper hendrerit nunc a, fringilla rhoncus est. Suspendisse laoreet posuere sapien.

Frukostmöte med Lena Hallengren     

10-Jun-2018

 

Den 8:de mars blev det klart. Lena Hallengren blev utsedd som ny barn-, äldre- och jämställdhetsminister och därmed efterträdde Åsa Regnér som hade under sina år som minister skapat alltmer kaos inom assistansen.

 

Åsa Regnér har under sina år som ansvarig minister sällan ställt upp till någon intervju eller föredrag angående LSS. När S-2000 och ABF Stockholm den 8:de juni arrangerade ett frukostmöte med Lena Hallengren, som dessutom var öppet för allmänheten, var det självklart för mig att ta chansen. Jag tog mig till ABF-huset i Stockholm för att höra vad den nye ministern hade att säga.

 

Sedan Hallengren blivit minister har man tagit bort besparingskravet till direktivet för LSS-utredningen. I samma väva avskedades försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Statsrådet har även visat aktivt att hon eftersträvar en dialog både med funktionshinderrörelsen och andra riksdagspartierna.

 

Under frukostmötet kunde man klart observera besvikelsen hos många deltagare över hur socialdemokraterna hanterat frågan om assistans. Hallengren började sitt föredrag med att påpeka att LSS egentligen uppkom tack vare en utredning med socialdemokraten Bengt Lindqvist i spetsen. Sedan hade Bengt Westerberg tagit över och fortsatt på samma spår.

 

Jag kan inte undgå det ironiska i det hela. Under den förra mandatperioden var det Maria Larsson som lät urholkningen av LSS sätta fart. Försäkringskassans bisarra tolkningar av rättspraxis samt diskussionen om besparingar började redan då. Regnér och kompaniet försatte bara på samma spår.

 

Lena Hallengren lät mer insatt än de flesta politiker. Imponerande var när hon tog upp hur oförutsägbart besluten blir när det ska enligt lag ske omprövningar vart annat år. Hon tycktes förstå att tvåårsomprövningar är en påfrestning som skapar oro för många.

 

Något som blev en besvikelse var det faktum att Hallengren inte kan acceptera det faktum att regleringsbrevet som gick ut till Försäkringskassan 2016 har försämrat läget drastiskt. Hon menar att felaktiga tolkningar av domar skedde redan innan den rödgröna regeringen tog makten. Detta kan man i och för sig hålla med om. När man 2009 drog ner på assistansen på grund av ett dom där regeringsrätten slog fast att förberedelse av mat inte räknades som grundläggande behov, kom det inga reaktioner från dåvarande regering. Men det Hallengren glömde att nämna är att domen om sondmatning, som har varit avgörande för att många förlorat assistansen, var en gammal dom som grävdes fram av Försäkringskassan efter den omtalade regleringsbrevet. Även nu när en ny dom ger rätt till assistans vid sondmatning följer inte Försäkringskassan denna rättspraxis.

 

Detta och det faktum att direktivet till utredningen ändrades efter Hallgrens tillträde säger mycket.

 

Ministers försvar till att rättspraxis måste ha en avgörande roll vid beslut är att funktionshinderrölsen efterfrågar en jämlik bedömning oavsett vart man bor. Detta kan mycket väl vara god dugligt skäl. Myndigheter måste ju enligt lag följa rättspraxis. Problemet med rättspraxis är att Försäkringskassan och landets kommuner övertolkar domar oftast till sin fördel. Ett klart exempel är domen som ledde till att sondmatning plötsligt inte räknades som grundläggandebehov. Domen i sig hade inget med sondmatning att göra. När en annan dom i april 2018 gav rätt till assistans vid sondmatning hävdar Försäkringskassan att det endast gäller om sondmatningen kräver kvalificerad hjälp. I detta fall går alltså Försäkringskassan emot rättspraxisen.

 

I sitt korta föredrag nämnde stadsrådet att LSS är mycket mer än assistansersättning. Ett påstående som stämmer. Dock är det svårt att hålla med om att den som får avslag får oftast behoven tillgodosedda genom andra insatser. Det debatteras mycket om assistansen men faktum är att avslag och nedskärningar sker även när det gäller andra LSS-insatser.

 

Något annat som ministern verkar inte förstå är att den delade huvudmannaskapet gällande personlig assistans skapar problem. Stadsrådet påstår att den som inte får assistansersättning får ändå personlig assistans. Detta är inte säkert och beror på hur ekonomiskt stabil kommunen är. Här kan man tala om att bedömningar inte blir likgiltiga.

I helhet måste jag säga att intrycket jag fick av Lena Hallengren var positiv. Hon brister lite i kunskap när hon insisterar att anhörigassistans är ett problem. Verkligheten är något helt annat. Utan anhöriga skulle många assistansuppdrag inte fungera. Visst förekommer fusk. Att vissa blir låsta i situationer där assistansen är familjens enda försörjningskälla förekommer också, men dessa situationer förekommer sällan.

 

Slutligen insisterades att finansministers uttalande om att det behöver sparas inom området assistansersättningen har feltolkas. Hallengren påpekade att det hela inte handlar om besparingar utan om ekonomisk hållbarhet och att finansministerns uppgift är att se till att ekonomin förblir hållbart. Med tanke på direktivet till LSS-utredningen samt regleringsbrevet till försäkringskassan kan denna påstående ses som en nonchalant politisk bortförklaring.

 

// Maral

Missa inte Lena Hallengrens intervju med Bengt Elmén!

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Donec accumsan, tellus posuere sodales rhoncus, nulla nulla dignissim leo, ac consectetur elit mauris quis leo. Phasellus odio orci, ultricies sit amet tristique ac, varius at nisi. Vivamus eros massa, aliquet at sem ut, placerat interdum elit. Vivamus nisi augue, auctor eget malesuada vel, pulvinar eget orci. Quisque sit amet posuere augue. Aenean sodales augue non aliquam molestie. Nunc feugiat aliquam orci a aliquet. Aenean fermentum enim a luctus posuere. Mauris elementum facilisis urna, a adipiscing tortor congue vel. Nullam facilisis ultrices quam. Donec nunc orci, ullamcorper hendrerit nunc a, fringilla rhoncus est. Suspendisse laoreet posuere sapien.

"Humorn som vapen" en utställning ni inte bör missa!

20-Feb-2018


Bengt  Elmén

Bengt Elmén


På utställningen ” Humorn som vapen” får vi se teckningar som Bengt Elmén producerat med hjälp av sina assistenter. Diskussionen om fusk inom assistansen har gått i cirklar. Alla som har med assistans att göra vet nog hur regeringar, myndigheter och media har framställt assistansreformen som guldgruva för kriminella.  På andra sidan av mynten har vi folk som ser funktionshindrade som passiva varelser som ska bli omhändertagna. Genom enkla  sarkastiska sketcher har Elmén lyckats gestalta några av de löjligaste situationer kring assistansersättning . Skärpa, allvar och massor av humor är ingredienserna till denna fantastiska utställning.


Jag möter Bengt i biblioteket på Kulturhuset där han har ställt ut några av sina teckningar. Lite nervöst ställer jag mina frågor till honom. Han lyssnar tålmodig när jag berättar hur viktig jag tycker utställningen är.


Enligt Bengt har de flesta av hans teckningar en gnutta verklighet i sig. Detta gör att jag som åskådare lätt kan känna igen mig i flera av  teckningarna. Situationer som gestaltas är inte långt ifrån vad de flesta av oss assistansanvändare har upplevt.


”Det är viktigt att få berätta hur vi lever” påpekar han. Jag håller med utan tvekan. För faktum är att få personer kan sätta sig  in i  vad vi som har assistans får stå ut med. Kultur och media har en tendens att objektifiera personer med funktionsvariation. Vår egen historia framställs sällan som våran. Den gestaltas oftast utifrån hur andra ser oss.


I Bengt Elméns teckningar ser det dock annorlunda ut. Här illustreras en vardag som är mycket igenkänd av oss assistansandvändare. Troligen känner alla  igen sig i några, om inte alla  av de tekningar som hänger på bibliotekets vägg. Från  att man ifrågasätts för de klädval man gör, till att framställas som fuskare av  myndigheterna. Vi har alla varit med om det.


”Tycker du att folk borde engagera sig mer i de olika partierna?”

”Man ska göra det man själv tycker är bra!” svarar Bengt.

Vi pratar vidare om hur viktigt det är att nya generationen får veta rörelsens historia och vägen till frihetsreformen LSS  och personlig assistans. Vårt största misstag efter reformen var väl ändå att ta den för given. Nu riskerar vi att hamna på ruta noll igen.


I början av vårt möte berättar Bengt för mig att det är viktigt att ta plats i kulturen. Det är precis det Bengt har lyckats med. Utställningen ” Humorn som vapen” är något alla som  inte förstår sig på assistansreformen bör se. Utställningen är ett måste för alla som ser personer med funktionsvariation som passiva individer som bara kostar. Framförallt våra kära politiker.


Ni kan se utställningen fram till 25 februari 2018 på Serieteketa i Kulturhust, Stockholm.


// Maral


Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Donec accumsan, tellus posuere sodales rhoncus, nulla nulla dignissim leo, ac consectetur elit mauris quis leo. Phasellus odio orci, ultricies sit amet tristique ac, varius at nisi. Vivamus eros massa, aliquet at sem ut, placerat interdum elit. Vivamus nisi augue, auctor eget malesuada vel, pulvinar eget orci. Quisque sit amet posuere augue. Aenean sodales augue non aliquam molestie. Nunc feugiat aliquam orci a aliquet. Aenean fermentum enim a luctus posuere. Mauris elementum facilisis urna, a adipiscing tortor congue vel. Nullam facilisis ultrices quam. Donec nunc orci, ullamcorper hendrerit nunc a, fringilla rhoncus est. Suspendisse laoreet posuere sapien.

Bra men otillräcklig

29-Jan-2018

 Jag blir alldeles förskräckt då jag läser kommentarerna i Kalla faktas facebookflöde. Det råder en tydlig okunskap hos allmänheten och detta märks tydligt när jag scrollar igenom Kalla faktas inlägg om senaste avsnittet.

Säsongens fösta avsnitt av Kalla Fakta handlade om regeringens spel om neddragning av assistansersättning. I avsnittet fick vi följa två barn med livshotande tillstånd. Båda hade nekats assistansersättning i samband med Försäkringskassans tolkning av egenvård. Vi fick höra de ensamstående föräldrarnas berättelser om kampen för överlevnad.

 

Kalla Fakta la fram klara bevis på regeringens propaganda. I åratal har vi hört att fusket inom assistansersättningen är så stor som tio procent. Ansvarige ministern har gång på gång hänvisat till rapporter som antyder att fusket är omkring tio procent. I Kalla Faktas avsnitt påvisas det att dessa rapporter har använt sig av opålitliga metoder.

Trots att Kalla Fakta belyste en fråga som media borde ha belyst för länge sedan var det några viktiga aspekter som saknades.

 

Första pojken som visades hade klart medicinska behov som inte blev tillgodosedda. Man tog aldrig upp om pojken ens faller inom de tre personkretsarna i LSS. Än mindre tittade man på domar som påverkar hur man bedömer föräldraansvar.

Båda fallen handlade om barn. Svenska barn. Detta trots att det finns många vuxna med funktionsvariationer som får avslag. Det finns svenska medborgare med invandrarbakgrund, barn och vuxna, som får timmarna indragna. För lite mer än ett år sen dog en MS-sjuk kvinna som hade fått färre timmar på offentlig toalett. Varför nämndes inte hon? Eller de gravt funktionsnedsatta bröderna som under 2016 förlorade 600 assistanstimmar?

 

Med tanke på det som inte belystes i programmet är inte kommentarerna jag läst oväntat. Man hänvisar till höga kostnader som uppstått på grund av flyktingvågorna. Man hänvisar till att de ensamkommande lever på bidrag från staten. Ja, ett inlägg ifrågasätter till och med om varför funktionshindrade som bor i gruppboende får göra dyra aktiviteter medan barn nekas assistans.

 

Det är absolut inte meningen att anklaga Kalla Fakta eller TV4 för något. Man har dock lyckats missa det väsentliga i det hela. Urholkningen inom LSS handlar inte bara om nerdragningar inom assistansersättning. Det är inte bara barn som har andningsproblem eller hjälp med sondmatning som har drabbats. 

 

Det problem som belystes i programmet var i stort att skyddsnätet för de som nekas assistansersättning inte fungerar. Bra! Dock hoppas jag att vi inom en snar framtid får se ett program där man förklarar vad LSS och assistansersättning är och att vi börjar halka efter intentionerna som la grunden för LSS. Annars sker det som idag är tydlig när man diskuterar frågan med de som inte har någon insyn. Att allmänheten börjar ställa grupper mot varandra. Att man inte förstår att assistans inte är vård. Eller att  personer på gruppboende har lika rätt till att få ha aktiviteter som ett funktionshindrat barn har rätt till assistans. Det ena ska inte utesluta det andra.

// Maral

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Donec accumsan, tellus posuere sodales rhoncus, nulla nulla dignissim leo, ac consectetur elit mauris quis leo. Phasellus odio orci, ultricies sit amet tristique ac, varius at nisi. Vivamus eros massa, aliquet at sem ut, placerat interdum elit. Vivamus nisi augue, auctor eget malesuada vel, pulvinar eget orci. Quisque sit amet posuere augue. Aenean sodales augue non aliquam molestie. Nunc feugiat aliquam orci a aliquet. Aenean fermentum enim a luctus posuere. Mauris elementum facilisis urna, a adipiscing tortor congue vel. Nullam facilisis ultrices quam. Donec nunc orci, ullamcorper hendrerit nunc a, fringilla rhoncus est. Suspendisse laoreet posuere sapien.

Gör inte mig till fuskare!

22-Jan-2018

En lättnad svepte över mig när jag fick reda på att två av regeringens lagförslag angående assistansersättning kommer att träda i kraft första april. Jag behöver inte ligga sömnlöst om nätterna och undra hur det ska gå för mig när Försäkringskassan omprövar min assistentersättning. För en sak som varit givet sedan Försäkringskassan kom med sin tolkning av HDF domen från juni 2017. Jag var en av de som skulle bli drabbad. Jag har så omfattande behov att jag får assistans dygnet runt, däri jourtid och väntetid inkluderat. 


Den 13 juni 2017 nekade HDF en person med funktionsvariation rätt till personlig assistans vid transport. Motiveringen var att hjälpbehoven inte ansågs vara av sådan kvalificerad karaktär som ger rätt till personlig assistans.


Försäkringskassans tolkning av domen blev en mardröm för funktionshinderrörelsen. Väntetid och beredskap skulle inte längre kunna ge rätt till assistansersättning. Läget skulle bli så allvarligt att myndigheten själv slog larm om konsekvenserna oktober 2017.


Tolkningen var så snävt att den fick skarp kritik av Thomas Bull, Justitieråd Högsta Förvaltningsdomstolen, som själv var en av domarna i fallet. Bull menade att domen inte alls hade koppling till rätten till assistansersättning vid beredskap och väntetid.


Idag kan jag spåntat bestämma mig för att gå ut och handla. Är jag sugen på kaffe eller te, ja då är det bara att rulla in i köket. Blir jag nödig kan jag med hjälp av assistenten ta mig till toaletten. På nätterna behöver jag inte frysa eller sova törstig. Jag lever som alla andra.


Om regeringen inte hade agerat med att lägga fram lagförslag som fryser tvåårsomprövningar skulle jag fortfarande leva i ovisshet. Innan regeringen la fram åtgärdspaketet den 14 november funderade jag dagligen vilka lösningar det fanns för mig att överleva. Att flytta hem till föräldrarna var givet. Min mamma och syster skulle tvingas att ta hand om mig. Min pappa skulle bli den enda i familjen som skulle kunna jobba och försörja fyra vuxna människor.


På senare tid har många domar stramat åt rätten till personlig assistans och Försäkringskassans tolkning av olika praxis alltmer snävare.  Så när Försäkringskassan slog larm om effekten av nya domen blev jag inte förvånad. Inte heller var myndighetens tolkning av domen helt oväntat. Den gjorde bara att min framtid som assistansberättigad blev mer osäker än förr. Att assistenter endast ska få betalt när de aktivt assisterar mig vid olika moment är ett absurt scenario. Det skulle innebära att jag får schemalägga varje detalj i min vardag.


Drygt en vecka efter beskedet om lagändringen hann sätta lugnet i själen började Ann-Marie Begler återigen prata om fusk inom assistansersättningen. Denna gång är problemet anhöriga som har dubbla hattar på sig. Exempelvis i form av godman, samordnare och assistent Även de assistansberättigade som har assistansen i egen regi svartmålas, då Begler vill av även dessa ska ha IVO-tillstånd.


Något som jag inte kan undgå att ifrågasätta är varför man lägger all energi på att dra alla över en kam. Varför insisterar regeringen och Begler att överdriva fusk? Enligt Försäkringskassans egen rapport är det inom assistansersättningen där det sker minst fusk.


Varje gång ni överdriver fuskandet, varje gång ni tolkar dom för snävt, strör ni skräckens frö hos den som omöjlig kan leva självständigt liv utan assistans.  Bekämpa fusket, inte min självständighet.

//Maral

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Donec accumsan, tellus posuere sodales rhoncus, nulla nulla dignissim leo, ac consectetur elit mauris quis leo. Phasellus odio orci, ultricies sit amet tristique ac, varius at nisi. Vivamus eros massa, aliquet at sem ut, placerat interdum elit. Vivamus nisi augue, auctor eget malesuada vel, pulvinar eget orci. Quisque sit amet posuere augue. Aenean sodales augue non aliquam molestie. Nunc feugiat aliquam orci a aliquet. Aenean fermentum enim a luctus posuere. Mauris elementum facilisis urna, a adipiscing tortor congue vel. Nullam facilisis ultrices quam. Donec nunc orci, ullamcorper hendrerit nunc a, fringilla rhoncus est. Suspendisse laoreet posuere sapien.

Inskränk inte min rätt till självbestämmande!

7-Jul-2017

Klumpen i magen blir allt större då jag läser debattartikeln i kommunalarbetaren. Ännu en gång har någon som inte vet hur det är att leva med personlig assistans yttrat sig om hur min frihet ska tas ifrån mig. Hur kan det helt plötsligt vara acceptabelt att rentav diskriminera en grupp människor? Hur kan det vara okej att vilja  ta människors självbestämmanderätt?

I en artikel på Kommunalarbetarens hemsida skriver Josefine Pettersson att 90% assistansberättigade skulle må hela ”1000 procent bättre” av att bo i grupp- eller servicebostäder. Dessutom verkar det som att Pettersson har en djupare förståelse av det psykologiska tillståndet av assistansberättigade än de flesta insatta inom ämnet när hon påstår att psykisk ohälsa inom gruppen är vanligare än vad man tidigare anat. Dessa bedömningar har Pettersson gjort efter att ha jobbat som personlig assistent åt lite mer än ett dussin personer. Pettersson hävdar att man genom grupp- och servicebostäder bryter isoleringen för funktionsnedsatta samtidigt som personalen får bättre arbetsmiljö. Vad Pettersson menar med bättre arbetsmiljö går dock att diskutera. I det här inlägget väljer jag för enkelhetens skull att fokusera på den mänskliga rätten att ha ett självbestämmande över det egna livet, som är kärnan av LSS reformen.
 
Det bör påpekas att jag håller med Pettersson gällande vissa punkter. Det finns självklart personer som mår bättre av att bo i grupp- eller servicebostäder och därför är det bra att dessa boenden redan existerar. De som behöver stöd i vardagen men inte i samma form som personlig assistans får idag bo i grupp- eller servicebostäder. Men det Pettersson föreslår är en direkt inskränkning på individens rätt att ta beslutet själv samt en underminering av personens, eller dess anhörigas, förmåga att avgöra vad personen mår bäst av. Petterson verkar inte förstå att även människor med normbrytande funktionsvariation har rätt att bestämma över sina liv. Hon verkar anta att assistansberättigade skulle må bättre av att institutioner återigen fråntar dem friheten reformen har gett oss.
 
Assistansreformen är för många av oss synonymt till frihet. Friheten att äta när man är hungrig, dricka när man är törstig eller få en filt över sig när man fryser. Friheten att gå ut och träffa vänner eller familj när man själv vill. Helt spontant! Utan två veckors planering eller en ansökan för att se när personalen har tid. Listan på dessa friheter kan göras oändlig och låter nog obetydlig för de i samhället som tar dem för givet men för människor som mig är det ovärderligt. Den stöd jag får av mina assistenter är vital för att jag ska kunna planera min tid så som jag vill. Så som personer utan funktionsvariationer i Sverige får leva sina liv, utan politiskt motstånd, varje dag. Två av de viktigaste punkterna i reformen, som Pettersson vill göra om, är rätten till självbestämmande samt inflytande i det egna livet.
 
Pettersson skriver att hon sitter mestadels av tiden då hon jobbar som assistent. Ja, och det stämmer att en del av jobbet som personlig assistent är att sitta och vänta på nästa arbetsuppgift. Och visst går detta “problem” att lösa genom att låsa in funktionsnedsatta i gruppboenden där Pettersson får mer inflytande över när och hur arbetsuppgifter ska utföras. Hon skulle få slippa leka med mobilen eller läsa en bok i väntan på att uppdragsgivaren ber henne assistera hen. Denna system skulle kanske vara mer effektiv både tidsmässigt och ekonomiskt men det Pettersson tyvärr glömmer bort är att personer med funktionsvariationer inte är lagervaror utan människor med samma behov och rättigheter (än så länge) som Pettersson själv har. Petterssons förslag skulle leda till att den assistansberättigade omvandlas från en aktiv uppdragsgivare med självbestämmanderätt, till en passiv maktlös vårdobjekt.
 
Som jag nämnde tidigare finns det punkter jag håller med Pettersson om. Exempelvis att det finns assistenter som inte har den bästa arbetsmiljön. Jag förstår mycket väl att många får jobba under dåliga omständigheter. Senaste tiden har det skrivits om assistenter, som behandlas illa och detta måste åtgärdas. Det Petterson, kommunal och många andra inte tar upp är att det även faktiskt finns assistenter som inte utför det givna uppdraget rätt. Av personliga erfarenheter vet jag att det finns de som söker jobbet men som inte passar ett dugg för yrket. Det finns  även personer som man släpper in i sitt och/eller sina nära och käras liv, som lämnar jobbet så fort de får annat jobb. Där står den assistansberättigade utan hjälp med en vardag i kaos.
 
Trots att dessa och andra liknande situationer kan uppstå väljer jag och många andra assistansreformen före institutionsliknande lösning. Som många har påpekat i svar till Pettersson, “vi har varit där och det fungerar inte!” Även om Pettersson vill gå bakåt i tiden då personer med normbrytande funktionsvariation sågs som mindre värda än andra, så vill vi gå framåt. Vi vill ha en framtid där assistenter får bra arbetsmiljö och den lön de förtjänar samtidigt som vi har friheten att bestämma hur vardagen, helgen och semestern ska se ut, utifrån personliga förutsättningar.

​Jag undrar hur det skulle kännas för Pettersson att bli inlåst i ett rum där hon fråntas alla rättigheter, all makt och all rätt till inflytande hon idag har över sitt eget liv? Antagligen skulle det inte kännas så kul att sitta nödig, törstig eller frusen i väntan på att någon ska hjälpa henne.
 
I sin text skriver Pettersson ”Få behöver just personlig assistent. Det kan vara den som har ett arbete eller studier och behöver personal för att klara av det. Det kan vara barnet som behöver assistent för att inte skiljas från föräldrarna. Det kan vara personen som har en familj hemma, barn och som känner sig betydelsefull genom att kunna bo kvar hemma. Men även där kan servicegrupp vara ett alternativ.” vilket får min hjärna att snurra tio varv runt sig själv i huvudet. För jag kan inte förstå det jag läser. Kan hon verkligen mena att familjer skulle må bättre av att splittras på grund av att ena familjemedlemmen har ett funktionshinder? Jag hoppas inte att hon menar det jag befarar. Hon kan inte mena det jag läser. Enligt Pettersson får, som tur är, barn bo kvar hemma i denna idylliska institutions samhälle. Men att en assistansanvändare är förälder, syskon eller partner till någon verkar vara obegriplig för Petterson. Enligt henne är vi inte betydelsefulla utan vi känner oss bara betydelsefulla. Jag måste ha missförstått den här delen av texten för annars betyder det att jag lever i en värld där det finns människor som inte förstår att även funktionshindrade har viktiga och kärleksfulla relationer.
 
Den senaste tiden har personer med behov av assistans fått stå emot mycket. Man har kallat oss fuskare och system utnyttjare. Vartenda toalettbesök klockas. Handläggare tar sig rätten att avgöra hur många gånger i veckan man behöver duscha, bada, gå ut på stan eller träffa vänner. Ja, hela vardagen klockas på sekunden. Ändå har funktionshinderrörelsen försökt förstå. Vi förstår att allt detta görs för att  få bort kriminaliteten. Men att bli förnedrade och dumförklarade är sista droppen. Att en person med det tankesätt som genomsyrar Josefine Petterssons inlägg jobbar inom välfärden är skrämmande.

Nya riktlinjer för Sveriges funktionshinderpolitik

16-maj-2017

Regeringen har nu presenterat nya riktlinjer för Sveriges funktionshinderpolitik. När Statsrådet Åsa Regnér tog plats på podiet tog jag ett djupt andetag. Sedan länge har politiker använt funktionshindrade som ett redskap till att spara pengar. Den omdebatterade LSS-utredningen är bara ett exempel på detta. Den tandlösa diskrimineringslagen är ett annat. Så jag försökte dämpa de förväntningar som jag hade inför statsrådets presskonferens. Vid konferensens slut stod det klart att rädslan jag hade inte var helt i onödan. 
I propositionen som presenterades av statsrådet  slår regeringen fast att de vill stärka jämlikhet och delaktighet för personer med funktionsvariation.  Bland målen finns rätt samhällsplanering från början, där man bland annat bygger mer tillgängligt. Exempelvis ska vallokaler och lekplatser vara mer tillgängliganpassade.  
Att samhället ska vara mer tillgängligt är det ju inget att protestera emot. Jag kan dock inte låta bli att tänka på en lagändring som kom från sittande regering redan förra året. Lagändring som gjorde det möjlig att bortse från tillgänglighets kraven vid bygget av tillfälligt anläggningsboenden. Jag förstår att detta handlar om tillfälliga bostäder för exempelvis asylsökande. Men spelar detta någon roll när regeringens mål är att samhället ska bli mer tillgänglig för personer med funktionsvariation? Är inte de som bor i tillfälligt anläggningsboenden en del av samhället? Eller är det så att våra politiker antar att det inte finns personer med funktionsvariation bland de som behöver bo i tillfälligt anläggningsboenden? 
Även arbetsmarknaden ska bli mer tillgängligt. Regeringen vill tillsätta en arbetsgrupp som ser över samverkan mellan aktivitetsersättningen och arbetsmarknadspolitiken. Detta och det faktum att man vill utreda om termen ”nedsatt arbetsförmåga” har en negativ påverkan på funktionsnedsattas chans att få sysselsättning, är något positivt.  
Skola och utbildning är också en av fokusområdena. Regeringen vill ge alla myndigheter så som skolverket, försäkringskassan och arbetsförmedlingen, uppdrag att samverka i en utredning där man tar fram förslag på åtgärder där unga i särskola kan lättare komma in i arbetslivet. 
Av privat erfarenhet kan jag säga att samverkan mellan myndigheterna inte fungerar som det ska. En person som har aktivitetsersättning får sällan råd och stöd får att komma in på arbetsmarknaden. Fyller man trettio är den ringa hopp man har haft, borta.  För det är då man måste antingen bli arbetslös eller få sjukersättning för att det inte finns sysselsättning som passar ens nedsatta förmåga. Har man tur kommer man i kontakt med arbetsgivare som kan se förmågan och potential istället för hinder. Jag är en av de som hade tur. Därför hoppas jag att de nya riktlinjerna inte bara är tomma ord. De inblandade aktörerna, både från myndigheter och arbetsmarknad, måste få tillräckligt med kunskap och resurser.  
Överlag är regeringens nya riktlinje välkommen. Ett tillgänglig samhälle där alla ska vara delaktiga utifrån individuella förutsättningar går i linje med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Frågan är bara om våra politiker, med dessa riktlinjer, har kommit på kryphål att komma undan med att inte göra FN:s konventionen till ett lag. Något som efterfrågas av funktionshinderrörelsen.  FN har länge varit kritiskt mot hur svenska politiker har låtit LSS att urholkas. Är det kanske därför våra politiker inte vill föra in FN:s konventionen i svensk lag?  
Någonstans i min huvud surrar även frågan: Varför kommer regeringen med nya riktlinjer nu? Det skulle vara bättre om detta kom innan regeringen tillsatt LSS-utredningen. Kanske är detta ett strategi för att styra bort den negativa kritiken som utredningen har fått. Men vad vet jag?  
  // Maral

Tänk en gång till!

28-feb-2017

Nyheten om ett rätt omfattande bedrägeri där några av de inblandade varit Försäkringskassans före detta anställda, har skakat assistansvärlden rejäl. 
​Nästan varje vecka hör vi saker som får många av oss skaka på huvudet. Fusk, bedrägeri och neddragningar har blivit vardagligt. Detta samtidigt som regeringen gör allt för att sänka kostnaderna för assistansersättningen.  Här sitter jag och undrar på alvar vad priset för personlig assistans är och vem är det som gång på gång får betala.   
I januari skrev Ann-Marie Begler att Försäkringskassan, precis som andra myndigheter, måste följa regelverken. Något som är en självklarhet. Det Begler glömmer att nämna är att praxis som idag har gjort livet svårare för personer med speciella behov, drivs oftast till högre instans av det allmänna ombudet. Alltså, när en handläggare har beviljad assistans till den enskilde tar ombuden sig rätten att överklaga besluten.  Ett exempel på sådant fall är domen 3527–14 som ändrade praxis för det femte grundläggande behovet. Försäkringskassan egna kontor hade uppmärksammat det allmänna ombudet om fallet.    
Både Begler och den tillsatta utredaren  Désirée Pethrus menar att media ger en skev bild av läget. Begler påpekar även att de som inte får assistanstimmar från försäkringskassan har oftast rätt till andra LSS insatser från kommun eller/och landsting.  Hon försätter med att hävda att det är kommunen som ska ge det största stödet till personer med funktionsvariation. Enligt Begler står Försäkringskassan endast för dryga tio procent av insatserna i form av assistansersättning. Ett påstående som stämmer.  Dock leder detta inte alltid till att  den enskilde får den rätta insatsen av kommunen. En av de största problemen idag är att bedömningar överlag är snäva och inte rättssäkra. Rätten till insats kan skilja sig beroende på vart man bor.   
 Även anhöriga pekades nyligen ut av Désirée Pethrus. Pethrus hävdar att anhöriga driver upp kostnaden, begränsar barnets frigörelseprocess och  menar att man därför bör begränsa möjligheten att ha anhörigassistenter. Något som går tvärtemot valfriheten. Pethrus  och gänget verkar inte förstå att det oftast är anhöriga som kostar minst. Det är oftast anhöriga som hoppar in då ingen annan kan eller vill jobba.   
Pethrus jämför Sverige med andra nordiska länder. Hallå! Sverige har varit före alla andra länder på många fronter. När LSS kom var den unik och revolutionerande. Varför ska vi då göra som våra grannländer när det gäller anhörigassistenter?    
Under de två decennier som LSS och personlig assistans funnits har reformen gång på gång undgått förändringar på grund av olika praxis.Egoistiska personer som sakna empati har utnyttjat systemet i den grad att vissa har velat slopa reformen helt. Både den borgerliga och nuvarande regeringen har försökt strama åt  reglerna för att dämpa kostnaderna. Man hävdar  att man vill komma åt fusk och överutnyttjande.   
I slutändan är det den som behöver hjälp och stöd mest som får betala . Vi som behöver assistans för att klara vardagen, får betala för kriminellas akt. För stat och kommun är vi statistik. För skurkar är vårt behov bara ett sätt att tjäna pengar. Därför vädjar jag till politiker, sluta se oss som siffror. Det finns en människa bakom varje beslut. Människor med kött och blod som andas.    
 //Maral

Källa: Generaldirektör: Fel bild skapar oro om assistans
           ”Det kan finnas situationer då målet att välja fritt kan stå i konflikt med andra mål som lagstiftningen har”

LSS- Min frihet

4-dec-2016

Blåsten smekte min kind och dimman la sig för ögonen då och då av tårar när kylan slog till hårt. Jag höjde upp stolen för att se förbi folkmassan. Hjärtat värmdes när jag såg mig runt. Drygt tusen personer hade trotsat kylan och kommit. På scenen stod bland annat Bengt Westerberg. Under sitt korta tal påpekade Westerberg det vi alla visste, att LSS reformen inte går att ersätta med något som skulle kunna kosta mindre.

Jag, som många andra, är beroende av samhällets stöd för att kunna leva ett liv som andra. Reformen som ger oss rätten att vara fullt delaktig i samhället har under en tid varit hotad. Vissa tycker att reformen kostar för mycket. Även om någon aldrig vågar säga det rakt ut så finns det nog en och annan som kanske tycker att jag och andra med funktionsvariation lever ett liv med för goda levnadsvillkor. 

För mig är det inte alls svårt att föreställa mig ett liv utan det stöd jag idag får genom personlig assistent. Om min familj inte hade flyttat till Sverige skulle jag, som andra funktionsnedsatta i mitt före detta hemland, varit bortglömd, gömt i ett hörn hemma utan några rättigheter. Därför har jag alltid varit stolt över att ha växt upp i Sverige. Svensk frihetsreform har gett mig chansen att leva som den människan jag är. Att denna reform nu är hotad och håller på att urholkas är i mina ögon en katastrof.

 Vårt land är ofta förebild för andra länder. När LSS kom var den revolutionerande på alla sätt och vis. Personer med funktionsvariation fick rätten att ta sin rätta plats i samhället som medborgare. Något som än idag är unik jämfört med de flesta länder. Så varför insisterar våra politiker att vi ska ta steg bakåt?

På vägen till manifestationen sa min mamma att nästa gång borde jag göra finare tavla med slag ord. Jag tittade på henne och sa: Det ska inte behövas någon nästa manifestation. LSS ska räddas nu!

//Maral

Regnér är på rätt väg

4-okt-2016

Jag håller andan varje gång ett inlägg om assistansersättning eller annan LSS-insats dyker upp i mitt Facebookflöde. Sedan några år tillbaka brukar dessa artiklar antingen handla om fusk eller indragningar. Däribland brott och rättvisa kläms människor som är beroende av insatserna för att kunna leva.  Dessa människor talas det sällan om.
 
På senare tid verkar dock vindarna har vänt. Media har börjat tala om problem som hittills varit osynliga för allmänheten. Man koncentrerar sig inte längre på enstaka fall där fusk förekommer. Istället har media börjat våga ta upp fall där människors liv vänds upp och ner på grund av indragen insats.
 
Funktionshinderrörelsen har länge påpekat att reformen håller på att urholkas och på så sätt gå ifrån sina ursprungliga intentioner. Olika rättspraxis har banat vägen för allt mer snävare tolkningar. I och med regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan samt nya direktiv har läget blivit alltmer sämre.
 
Jag har  på senare insett att bristerna i systemet har varit där redan från början. Att reformen sjösattes med hänsyn till människor som kunde kämpa och föra sin egen talan har i viss mån drivit oss till krisläget vi befinner oss i nu. Myndigheter verkar inte inse att människor är olika och därmed är behoven olika. Man kan inte och bör inte basera alla bedömningar på enstaka rättsfall om inte situationen  är väldigt lika, inte mist när det gäller barn.
 
I en artikel i SvD säger Åsa Regnér att hon oroas av hur hårdare tolkningar  av grundläggande behov har drabbat assistansberättigade.  Därför ber hon socialförsäkringen att utreda om man i dagsläget gör för snäva tolkningar när det gäller grundläggande behov.
 
Att ministern nu har insett vart problemen ligger är positiv. Har det äntligen slagit henne att bakom varje avslag finns en människa? Eller har hon äntligen börjat våga stå för vad hon vill värna om?
 
Ministern försätter dock att hänvisa till att företag inom branschen lägger pengar på jurister. Jag undrar hur det skulle se ut om handläggare skulle göra rätt bedömningar utifrån individens behov och därmed fatta rätt beslut. Jag tror knappast att man skulle behöva vända sig till jurister eller att jurister skulle kunna driva upp assistanstimmar.
 //Maral

Hallå! Menar ni allvar?

6-sep-2016

Förra veckan avböjde Ann-Marie Begler RBU:s begäran om en krismöte. Frågor som RBU vill diskutera är av politisk karaktär och bör därför besvaras av tillsatta politiker. Detta enligt försäkringskassans brev till RBU.

Att lägga sig i diskussionen genom en debattartikel är dock tydligen helt ok. Idag skriver Begler i DN att brukarrörelsen har fel när man hävdar att assistansersättningen idag har hamnat i krisläge. I artikeln som författas av både Ann-Marie Begler och Adriana Lender, målas återigen en bild där assistansersättningen präglas av fusk. Uppdragsgivare och privata assistansbolag dras över en och samma kam som kriminella fuskare. Författarna hävdar att uppdragsgivare som går till privata bolag ofta får mer timmar på grund av strategisk planering. Att detta i många fall kan bero på felaktig bedömning av Försäkringskassan eller Kommun tas inte upp.

Begler och Lender skriver ” vi har stor förståelse för att en person eller familj som får ett avslagsbeslut eller minskning av antalet timmar kan uppleva sin situation som krisartad. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att assistansersättningen är en försäkring med ett visst regelverk som är beslutat av riksdagen.”  Detta visar tydligt vart myndigheten står. Så långt allmänheten känner till har riksdagen inte fattat några beslut som har förändrat regelverket  på så vis att det ska påverka rätten till personlig assistans. Det som har hänt är däremot att regeringen har uppmanat myndigheten att minska antalet timmar och därmed dämpa kostnaden för assistansersättningen.

Dessa två chefer hävdar att assistansersättningen inte är i ett krisläge. Jag och många andra kan med säkerhet säga att det gör det. När myndighetschefer målar upp en skev bild om att majoriteten av de som söker eller idag har assistans ingår i en kriminell cirkel endast för att man tar hjälp av jurister, borde vi se upp. När Försäkringskassan inte inser varför ett avslag eller indragning av ersättningen kan skapa kris i enskildes liv då finner vi oss i ett krisläge.

Jag skulle dock vilja ta det ett steg längre. Begler kan ha rätt när hon skriver att det inte råder kris inom assistansersättningen. Faktum är att det inte är endast assistansersättningen som dras in. Även inom andra LSS- insatser märks besparingar i form av avslag eller indragningar. Jag skulle därför vilja påstå att hela LSS-reformen är i ett krisläge.  Det är kanske ingen kris för Begler. Dock är det ett allvarlig kris för oss som kan drabbas av detta!

​//Maral

Källa: ”Bolag och brukare har fel om kris i assistansen”
Läs vidare: ”Arrogans av sällan skådat slag” 
​                      ”Viftar bort personliga tragedier”
                        ”Grundlös demagogi”
                        Dhr.se

Ta ert ansvar

1-sep-2016

Åsa Regnér och ledamoten Bengt Eliasson (L) medverkade idag i ett Interpellationsdebatt angående Besparingar i assistansersättningen.  Tidigare hade Eliasson skrivit en interpellation till statsministern, där han frågade varför regeringen har agerat på det sättet att läget för personer med assistansersättning blir allt sämre.
 
Det som statsrådet sa som svar skiljde sig inte från hennes tidigare påstående. Hon underströk ännu en gång att hon vill värna om reformens intentioner men att det var viktig att få kostnaden under kontroll.  Att företag använder pengarna för att göra reklam eller anställa jurister tycker statsrådet är fel. Hon tycker att det faktum att det finns så många privata verksamheter som driver assistans bekräftar att marknaden är attraktiv.
 
Statsrådet Regnér, kan det inte vara så att vissa behöver hjälp av jurister för att få det som de har rätt till? Vi vet ju att försäkringskassan och kommun inte alltid gör rätt bedömning.  Är det fel att ett företag gör reklam för att uppmärksamma potentiella kunder? I så fall måste detta gälla vårdcentral, läkarmottagningar och skolor. Jag minns väl när jag skulle välja gymnasieprogram fick jag kataloger från olika skolor.
 
Att det finns så många privata aktörer kan bero på mycket. I synnerhet att vi assistansanvändare har olika behov och därför utövar vår valfrihet.
 
Att LSS-reformen måste utredas och utvecklas håller alla parter med om. Att kriminella måste hindras från att utnyttja systemet instämmer också alla parter. Dock måste statsrådet förstå att regeringen har varit delaktig i att skapa krisen vi befinner oss i.
 
Debatten i sin helhet kan ni ta del av på riksdagen.se
// Maral