12 juni 2020
I slutet av maj kom Försäkringskassan med en rapport till regeringen om assistansersättningens utveckling. I rapporten hävdas det bland annat att antalet assistanstimmar har minskat för att assistansersättningen börjar nå sitt ”mättnad”. En absurd slutsats med tanke på hur många som får avslag (87%) och ett oändligt antal personer som av rädsla att blir helt av med sin personliga assistans inte törs ansöka om fler timmar – trots ökade behov.
Enligt Försäkringskassan har antalet assistansberättigade minskat med drygt 2000 mellan 2015 och 2019. Det är ologiskt att tro att behoven hos dessa helt plötslig har försvunnit. Dessa människor och deras behov finns ju kvar. Man har bara lyckats få ut de ur det statliga systemet. I flera fall bollas man mellan kommun och Försäkringskassan där båda de myndigheterna gör olika bedömningar.
Neddragningen av assistans är inte något nytt. I regleringsbrevet 2016 fick myndigheten i uppdrag att ”bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Något som myndigheten har tagit på största allvar, detta trots att skrivningen efter stora protester togs bort. Ända sedan dess har Försäkringskassans bedömningar av ansökningar om personlig assistans blivit alltmer snävare. Handläggare är inte längre intresserade av att tillgodose mänskliga behoven bakom besluten och sträva mot LSS-målet ”goda levnadsvillkor”.
I rapporten pekar Försäkringskassan på att anledningen till att färre personer är assistansberättigad är lagändring och rättspraxis. Sanningen är att myndighetens tolkningar av rättspraxis dras till sin spets på så sätt att de ska missgynna beslut. I vissa fall görs övertolkningar av rättspraxis. Ett av dessa fall var 2017 och ”domen om väntetid” där Försäkringskassan menar att väntetid och beredskap inte ger rätt till assistans. Situationen blev så kritisk att alla omprövningar än idag är ”frysta” tills vidare.
Ändå har beslut omprövats i de fall där myndigheten anser att det har skett ”väsentligt ändrade förhållanden” som leder till att rätten till assistans minskat. I vissa fall har handläggare hävdat att det har skett väsentligt ändrade förhållanden och omprövat hela beslut. Denna ovisshet och vaga tolkningar av begreppet ” väsentligt ändrade förhållanden” har lett till att assistansberättigade inte vågar ansöka om mer timmar för att inte riskera bli av med timmar.
För ett par år sen stod individens behov och hens rätt till ”goda levnadsvillkor” i centrum. Handläggare försökte se till att behoven skulle tillgodoses. Idag gäller det bara att se till att minuterna blir så få som möjlig och avslagen så många som möjligt. Det är nästan omöjligt att få sin rätt tillgodosedd utan juridiska ombud vid kontakt med Försäkringskassan. Handläggarna bryter gladeligen mot både förvaltningslag och god förvaltningssed genom att se som sin främsta uppgift att med alla upptänkliga medel se till att statens kostnader blir så låga som möjligt. Själva utredningsprocessen är ofta en Kafkaliknande tillställning där det gäller att svara ”rätt” till handläggaren. Handläggaren är alltid trevlig och tillmötesgående ända fram till att utredning är klar och det ofta (i 87% av ansökningarna) att de valt att tolka allt som sagt på det sett som gynnar beslutet absolut minst till den sökandes fördel. DET anser vi är förklaringen till ”det mättade behovet”.
Att hävda att reformen har börjat nå sitt ”mättnad” är inte bara en absurd slutsats. Den slutsatsen är ett slag i ansiktet på alla de som har förlorat sin ersättning och salt på såren på de som fått avslag. Slutsatsen är ett slag i magen på oroade anhöriga som går på knäna för att deras barn, syskon eller annan anhörig inte får den hjälp de behöver.
Vi kräver att Försäkringskassan återgår till att följa LSS intentioner och Förvaltningslagen i väntan på att LSS återupprättas, så att varken kommuner eller Försäkringskassan kan tillåtas fortsätta agera utanför vår fina demokrati.