8 april 2020
I dessa Corona tider hör jag alltmer hur folk tycker det är jobbigt att inte kunna röra sig fritt i samhället. Man börjar prata om den negativa effekten efter en socialdistansering. Folk lider av att inte kunna gå på krog och restauranger för en avkoppling. Man vill kunna återigen träffa vänner och släktingar utan begränsningar.
Ni som gnäller, har ni någonsin tänkt på de människor som lever med ensamhet året om? Den som inte kan komma in på krog och restaurang, inte för att det är stängd, men för den otillgängligheten som råder i olika platser av landet? Har du någonsin fått utstå blickar som skär ända in i märgen och får en att känna sig ovälkommen, eller slängts ut ur en restaurang för att stolen tar för mycket plats? Det har jag och flera andra som lever med funktionshinder.
Ni som gnäller över att ni inte kan sitta inne, nu när det är bra vänder. Hur skulle det kännas för er om det alltid var så? Om du skulle längta efter att få gå ut i den friska luften när du vill men inte får göra det för att myndigheter har bestämt att du inte behöver gå ut. Kan du föreställa dig en vardag där du inte kan göra något på din fritid för att Försäkringskassa och kommun bedömer att du inte behöver ett socialt liv.? Det kan jag och flera andra som behöver LSS-insatser.
Och ni som är så besviken för att ni måste ändra planerna inför en semesterresa? Har du någonsin tänkt på oss som får ändra våra planer på grund av att kommunen avslår länsfärdtjänstansökan för att de anser att vi inte behöver resa till en annan ort? Har du fått ändra dina planer plötslig när personalen ringer in sjuk? Det har jag fått göra MÅNGA gånger! Det har vi alla som lever med assistans.
Den isolering du lever i kommer ta slut någon dag. Jag lovar dig. Jag kan dock inte säga samma sak om den isoleringen som personer med funktionshinder utsetts för dagligen, även utan Coronapandemin.
Så sluta gnäll!
Ps Detta är min personliga åsikt. Texten reflekterar inte Kolmårdens personliga assistans åsikter!